Jag trodde inte att jag var orolig inför min förlossning. Men när första värken kom så kom oron, hur ska jag övertala dom att jag är igång? Hur ska jag göra för att inte bli lämnad ensam nu?
Hela kroppen bara spände sig. Inget funkade. Jag ringde in några gånger men blev nekad, tappade hoppet mer för varje gång och oron steg.
Till slut bad jag min kille ringa in för att jag inte vågade mer. Jag fick komma in och kaskadspydde ner den första sköterskan jag träffade. Blev inlagd för smärtpåverkan.
Trots att jag var inlagd släppte aldrig oron för att bli lämnad. En av mina barnmorskor hade hela sitt skift utan att jag han träffa henne, hon kom bara in och sa hej och hejdå. Jag vågade inte be om något eller fråga något för jag kände mig som att jag var där på nåder.
Min dotter föddes med en undervikt som ingen kunde förklara. Troligen hade min moderkaka slutat fungera. Jag fick höra att hade jag inte fött på sommaren så hade de troligen märkt på mödravården att magen inte hade växt som den ska, men det var ju semestertider…
Eftersom min dotters undervikt räknades som en komplikation fick jag inte åka hem. Men min kille fick inte sova kvar eftersom det var platsbrist. Jag hade känt mig övergiven av vården sedan första värken och nu skulle jag bli övergiven även av min kille. Jag och min dotter låg inne två nätter och jag åt i princip ingenting för jag var så stressad. Ingen frågade mig eller påminde mig att äta. Kanske hade amningen kommit igång om jag hade ätit?
I min journal (som för övrigt är under ett A4 lång trots att min förlossning tog 30 timmar) står det att min förlossning gick jättebra. Ingen frågade mig hur jag hade upplevt det.
Nu vill jag gärna ha ett till barn men jag vet inte om jag vågar.
Inskickat av Agnes