En vecka efter beräknat datum gick mitt vatten. 2 dagar gick med ökade värkar och alvedon men som sedan avtog igen. Jag fick en tid för sk. igångsättning med något som liknade en tampong. På mindre än en timme så började värkarna dundra in, värre och värre för varje gång. Värkar, nedräkning, dusch, värkar, räkna, dusch, spy, värk, värk, värk. Tacka gudarna för epidural som på 20 sekunder tog bort den värsta smärtan någon kan känna och samtidigt plötsligt gav utrymme till vila och reflektion att man har ett barn halvvägs ut ur ens kropp. På skärmen kunds man följa värkarnas toppar och själv kände man ingenting. När vilan sedan byttes till värkar och mer värkar och slutligen krystvärkar var det bara att hänga på och kämpa ut sista krafterna. Efter totalt 18 timmar kom hon och jag hade blivit mamma. Jag kan bara vara oändligt tacksam för alla de starka och gudomliga barnmorskorna som var med mig under hela vägen, som aldrig lät mig misstro eller känna oro och som alltid hade lugn när man själv inte kunde tänka pga smärta. Jag har förstått att jag har haft tur, att jag fött barn på en dag där det fanns plats till mig på den förlossning som låg precis bredvid mitt hem, att barnmorskorna hade tid att vara med mig och att jag hamnat på en förlossning där man får eget rum med egen toalett och dusch att tillgå. Att luftgasen går att inhalera oavsett var man vill gå i rummet, att jag får välja vilken ställning som jag vill föda, att jag pratar svenska och blir förstådd av alla barnmorskor och att smärtlindring går att få när jag kände att jag behövde det. Att föda barn är fortfarande något av det jobbigaste jag gjort men en kamp fri från oro och stress. Jag önskar att alla i Sverige kan känna samma trygghet och omvårdnad under sina förlossningar och att alla Sveriges fantastiska barnmorskor ges möjlighet att göra ett lika fint jobb oavsett sjukhus och ort.
Inskickat av Lina