Jag lämnade skamset över mitt förlossningsbrev till barnmorskorna inför min andra förlossning och bad om ursäkt för min uppfodrande och stränga ton. Så här inleddes det:

”Jag behöver att barnmorskan ser mig i ögonen och tar sig tid – i alla fall några gånger under förlossningen”. Mina förväntningar var verkligen fantastiskt låga. Minnena från vår första förlossning satt i. Då agerade min sambo i princip barnmorska under större delen av den 48 timmar långa förlossningen. Vi var under långa stunder helt ensamma på rummet och de gånger någon faktiskt dök upp efter att vi ringt på klockan, hann personen som kom in knappt stanna, eller bara ägna uppmärksamheten på skärmen där barnets puls syns. Jag kände mig så otroligt övergiven. När krystvärkarna väl satte igång, kom barnmorskan in för att säga att hon var tvungen att springa iväg och kasta i sig lite mat. Jag är övertygad om att känslan av att inte ha kontroll, direkt bidrog till att förlossningen blev så fruktansvärt långdragen och smärtsam och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara barnmorska i ett sådant läge. Att så nära se det orimliga i barnmorskornas arbetssituation var skrämmande.

Mitt barn kom på kvällen och först dagen efter, sent på eftermiddagen kom en barnmorska in till oss. Hon satte sig på sängkanten och höll på att somna! Vi åkte hem istället så fick min syster hjälpa mig komma igång med amningen.

Jag behövde inte vara med om en sådan förlossning igen. För sex veckor föddes vårt andra barn och nu förstår jag vidden av hur det är att få känna sig trygg när man gör det oerhörda som att föda ett barn. Vi hade en barnmorska med oss genom hela förlossningen, en student som kunde ta sig all den tid som vi behövde, vara vid min sida under hela förlossningen och se mig i ögonen.

Att en barnmorska ska kunna finnas på rummet under hela förlossningen, borde vara en självklarhet.

Inskickat av sofia