Jag blev gravid under sommaren 2017 och var både förvånad och överlycklig då jag och min partner just bestämt oss för att börja försöka och det gick på direkten. Men min partner är nästan 40 cm längre än mig vilket skrämde mig något enormt från dag ett. Jag ville inte föda fram ett för stort barn med min lilla kropp.
Redan vid inskrivningen på MVC var jag tydlig med min rädsla och även rädslan över att gå över tiden just för att inte bebisen skulle kunna gotta på sig ytterligare. Vid varje kontroll frågade jag oroligt ifall det fanns någon risk att bebisen var extra stor därinne eftersom pappan var lång (och var stor vid födseln) men varje gång fick jag svaret att det inte var någon fara och att bebisar anpassar sig alltid efter mammans kropp.
När det vr drygt en månad kvar till beräknad ankomstdag var min oro enorm och jag mådde mentalt sämre och sämre så jag bönade och bad om att få komma till specialistmödravården i hopp om en igångsättning. Min barnmorska lyckades slussa dit mig och dom lovade sätta igång mig senast 3 dagar efter beräknat datum. Veckan innan beräknat så började jag tjata ordentligt om att jag ville bli igångsatt med en gång för att jag inte klarade mer. Jag var så orolig och jag kände på mig att bebis skulle vara större än vad alla andra trott.
Där och då fanns inte plats för mig att bli igångsatt så jag fick vänta till 3 dagar efter beräknat för ut ville inte bebis komma av sig själv.
Jag blev tillslut igångsatt och det var en lättnad.
Igångsättningen påbörjades efter lunch en fredag och kl 06 morgonen därpå gick vattnet och värkarna drog igång ordentligt. Såpass ordentligt att ingen på avdelningen (som egentligen var till för eftervård) visste hur dom skulle hjälpa mig när jag skrek och vred mig av smärtor som kom varannan minut. Nere på förlossningen var det fullt, det skulle dröja över en timme innan ett rum blev ledigt åt mig. Under tiden hann personal komma och gå och jag låg i en korridor och skrek medan min partner stod bredvid och höll på att bryta ihop av förtvivlan.
Det var rörigt och personalen i min närhet kände sig hjälplösa i väntan på att ett rum på förlossningen skulle bli ledigt så jag äntligen kunde få bedövning.
Väl på plats i förlossningsrummet fick jag lustgas som dom glömde sätta på ordentligt vilket såklart inte gav någon effekt överhuvudtaget. Den enda på sjukhuset som kunde sätta in epidural var på operation och i väntan på den fick jag fortsätta ligga och skrika. Mellan värkarna däckade jag av utmattning och var nästintill okontaktbar. Någon timme senare sattes bedövning in och jag kunde äntligen andas ut och samla kraft i några timmar.
Personal hann återigen komma och gå innan det på riktigt var dags för mig att föda.
När jag var öppen mellan 8-9 cm så var värkarna extrema igen och någon mer bedövning gick inte att ge för snart var det dags att krysta. Helt plötsligt stålade värken ut i ljumsken och jag förstod direkt att det här var inte bra, nu har något gått av. Jag började skrika att jag ville avbryta och köra kejsarsnitt istället för jag inte skulle fixa mer, men de sa att jag var för långt gången.
Det var sedan dags att börja krysta och jag kände direkt att jag var redan trasig till tusen.
Ut kom sedan en välmående flicka på 4365 gram och 52 cm lång. Mitt första barn och drygt 700 gram tyngre än vad någon barnmorska tidigare trott.
Jag hade brustit totalt och slutade inte blöda, det blev en akut operation där narkos snabbt fick sättas in då läget var allvarligt.
Det hela slutade med en grad 4 bristning och en avsliten sena i ljumsken till följd av ett alldeles för stort barn som tröck på alldeles för mycket på min lilla kropp. Det var som jag trott hela tiden att barnet var stort och jag borde ha kontrollerats bättre. Hade jag fått ett kejsarsnitt istället hade jag inte fått det allvarligaste bristningen man kan få. Jag är 25 år, liten men vältränad och jag riskerar att aldrig mer kunna hålla helt tätt. Brist på personal och brist på vårdplatser var precis det som drabbade mig.
Idag heter det ”nästa gång du ska föda så kommer vi ta hänsyn till din tidigare upplevelse” men varför måste jag vara nära att mista livet innan jag som kvinna blir prioriterad i vården?
Jag önskar inte ens min värsta fiende det jag och min partner fick gå igenom.
Tack och lov att min dottern mår bra för annars hade jag mentalt gått under.
Mer pengar till förlossningsvården. Mer personal och fler vårdplatser. Ingen ska behöva vara nära döden i Sverige 2018 bara för pengar ska sparas in.

Inskickat av Camilla