När jag fick veta i vecka 38 att vårt barn behövde förlösas med planerat kejsarsnitt var lättnaden stor. Jag hade stålsatt och förberett mig i månader på att klara en vaginal förlossning i landstinget med de värsta förlossningsskadorna. Vårt beräknade datum var mitt i sommaren 2016 mitt i Stockholms förlossningskris med underbemannade avdelningar och stressad personal – dåliga förutsättningar.
Jag hade hört så många berättelser om förstföderskor i Stockholm som först fick gå hemma länge med smärtor och oro och sedan, när de väl fick komma in, fick värkstimulerande medel för att skynda på förlossningen eftersom deras plats behövdes av en annan föderska. Värkstimulerande medel ökar risken för skador. Jag hade hört från vänner om hur dessa skador artar sig – som förnedrande, funktionsnedsättande tillstånd, ibland med litet hopp om att bli bra. Att läcka bajs, behöva blöja under lång tid, känna hur livmodern är på väg att ramla ut vid vissa rörelser, behöva sticka upp ett finger i slidan och hålla emot för att kunna bajsa eftersom “väggen” mellan slida och ändtarm kollapsat, o.s.v.. Jag var självklart också mycket oroligt för att något skulle kunna hända barnet, allt kändes ovisst. Jag gjorde det jag kunde för att förebygga skador genom andningsövningar men kände mig ändå ganska maktlös. Därför kändes det oväntade besked om kejsarsnitt som en vinstlott, trots all information från vården om att vaginala förlossningar är att föredra. Jag upplevde det senare är skrattretande med tanke på oron och ovissheten en vaginal förlossning innebär idag i Stockholm.
Vi pustade ut när vi hörde att efter ett kejsarsnitt är man garanterad att få stanna på avdelningen i två dagar, vilket lättnad. Före och under själva förlossningen var vårdpersonalen lugn, glad och gav ett fantastiskt bemötande. Det var en riktig dröm, en perfekt upplevelse. Ja, vårt livs största såklart. Det var efter förlossningen som stressen och den dåliga arbetssituationen blev påtaglig. Det var tydligt att personalen inte hann kommunicera med varandra mellan bytena, vi fick olika besked från olika personer som snabbt skyndade vidare. Bara undersköterskorna hade tid och närvaro. Mitt under vår andra natt, efter vi gått och lagt oss, blev vi utan förvarning ombedda att lämna vårt rum och flytta till patienthotellet i en annan byggnad. Någon annan behövde rummet. Jag hade kräkts i ett dygn i streck och kunde knappt stå på benen, jag kände mig mycket svag och utsatt. Jag bönade och bad om att få vara kvar i rummet, åtminstone till morgonen. Men flyttade vi inte vi på oss skulle en kvinna behöva åka till Gävle fick vi höra. Klart man makar på sig då. Det blev ändå en mycket bra förlossning för oss, och vi är fortfarande tacksamma att vi fick ett planerat snitt.
Inskickat av Helena